Direktlänk till inlägg 14 december 2010

Yule, Vintersolståndet, Midvinter, Midvinterblot, Julblot

Av Ariadna - 14 december 2010 17:25

.Uppdaterad 22/9-2011

.
Läs gärna Årshjulets introduktion allra först.

.
Inledning
December är årstiden då mörkret härskar och sommarens ljus och värme är ett minne blott. Tjälen har jorden i sitt grepp och gör marken hård att gå på. Gnistrande ljus reflekteras från den snö som har betäckt marken. Är snön borta så har den lämnat spår efter sig som färgats grå av smuts. Himlens dystra moln skärmar framgångsrikt av solens tunna strålar och nattens klara köld nyper starkt i den som trots allt vågar sig ut från den trygga värmen och ljuset inomhus. Träden är nakna och skymtas som svarta skepnader i den långa natten. Inombords närs en längtan efter att livet åter ska visa sig. Under tiden är det mysigt att få njuta av smaker och dofter från de kryddor som påminner om den starka solens hetta, kanske samvaro med dem som står en nära, dansande sken från levande ljus och en sprakande brasa. Alltför snart kommer dock vår längtan efter jordens vaknande att ta överhanden. Nu segrar ljuset över mörkret när solen återigen växer sig starkare.

.
Sammanfattning
Datum: ca 21 december.
Uttal: ”Iul” (nordiska).
Namnets ursprung: Från skandinaviskans ”hjul”.
Högtidens ålder: Ca 5,000 år.
Fokus: Återfödelse, förnyelse, förhoppningar, introspektion.
Färger: Svart, vitt, rött, grönt, guld.
Symboler: Städsegrönt (barrträd), Yulestocken, järnek, mistel, hjul, kransar, pinglor/bjällror.
Djur: Kronhjort, ekorre, rödhake.
Stenar: Blodsten, rubin, granat.
Växter: Järnek, murgröna, städsegrönt (gran, tall etc.), julstjärna, mistel, citrusfrukter, cederträ, lagerblad, enbär, rosmarin, ingefära, kryddnejlikor, muskot, kanel, , koriander, kardemumma, vänderot, myrra.
Mat: Fjäderfän, äpple, päron, torkad frukt, nötter, fruktkaka, pepparkakor och andra småkakor, fläsk, rödkål, fisk, Wassail, lambswool, ingefärsté, glögg, citrusfrukter.
Olja: Rosmarin, myrra, muskot, saffran, cederträ, städesgrönt (barrträd.), ingefära.
Aktiviteter: Klä yulegranen; yuledekorera; berätta sagor; yulesånger; tillverka en yulekrans (årshjulskransen med Yulepynt); yulegåvor; baka och utbyta yulekakor; hoppa över yulestocken (ljusstake gjord från vedträ el. en riktig i elden); samlas med familjen; yulevaka för att vänta in solen; handarbeten, tillverka en yulekalender.

.
Bakgrund
År 730 skrev Bede att den anglosaxiska kalendern innehöll månaden geola eller giuli och som skulle motsvara antingen den moderna december eller december och januari. Han menade att den 25 december var den första dagen på det hedniska året och förklarade att anglosaxerna firade hela natten, Mōdraniht, till modergudinnornas ära.2
   Yule var en viktig högtid bland skandinaviska och germanska folk där den var känd under flera namn som till exempel Midvinterblot och Jólablót. Själva festen hade en utpräglad religiös karaktär och firandes för ett fruktsamt och fridfullt kommande år. I firandet ingick ett offer för att främja fertilitet. Vid Yule hamnade de flesta gudar i skymundan för Oden, vars stora högtid detta var. Ett av Odens namn är också faktiskt Jólnir, vilket betyder ”yulefigur”. Från de skandinaviska och germanska firandena av Yule så har vi hämtat traditionerna med yulestock, yulebock, yulesånger, och mycket annat. Alla dessa traditioner tyder på att Yule var en väldigt viktigt högtid i förkristen tid.3
   För kristendomen är historien om Jesus födelse motsvarigheten till temat med Solens. I Bibeln är datumet för Jesu födelse okänt och det var inte förrän år 273 som Kyrkan skickligt förlade firandet av detta vid Midvinter i linje med firanden av Solens födelse i flera andra kulturer.4 En av de främsta kristna förgrundsgestalterna, Jerome som levde i Betlehem mellan år 386 och 420, berättade att det där fanns en lund tillägnad växtlighets- eller sädesguden Adonis, eller Tammuz. Tammuz, gudinnan Ishtars älskare, är den främsta modellen för en döende och återuppstånden Gud. Kristus absorberade detta drag liksom solgudstemat. Det kan vara spännande att veta att Betlehem betyder ”Brödets Hus” och just samhörigheten mellan sädescykeln och solcykeln iakttas i många traditioner och högtider, inklusive Yule. Till exempel finns det en skotsk tradition som går ut på att behålla ”the Corn Maiden” (sädesjungfrun, eller snarare i Skotland havrejungfrun) vilket är den sista näven skörd som plockas för att vid Yule dela dessa mellan boskapsdjuren så att de frodas under det kommande året. Enligt en tysk tradition strödde man askan från Yulestocken över fälten eller så kunde man fästa askan i påföljande skörds sista knippe. Detta är ett magiskt sätt att överföra fertilitet från en säsong till en annan genom laddade fysiska objekt, särskilt då genom säd eller sädesprodukt. Att på detta sätt överföra fertilitet är också en sed som återfinns i många kulturer.5
   I det gamla Egypten porträtterades Solgudens födelse genom en ritual i vilket Isis vandrade runt Osiris helgedom sju gånger för att representera hennes sörjande och sökande efter Osiris kroppsdelar som blivit utspridda av brodern Set.6 Det var tradition bland befolkningen att dekorera utsidan av sina hus med oljelampor som fick brinna hela natten. Vid midnatt ropade sedan en präst att Jungfrun hade fött och att ljuset nu var växande samtidigt som han visade en bild på ett barn för de troende. Det särskilt intressanta med denna tradition är den starka kopplingen till Årshjulet; den 3 november, praktiskt taget vid Samhain, påbörjas Osiris mumifiering; den 21 december begravs Osiris; den 23 december föder Isis (Osiris syster och hustru) sonen Horus (Osiris son och sitt eget jag). Både Osiris och Horus symboliserar på samma gång solen och vegetationen. Som den återfödde solguden identifierade grekerna Horus med Apollo men samtidigt var ett av hans smeknamn ”Herren över grödor”. Ytterligare ett annat namn för Horus är ”Din moders tjur”, och Isis framställs ju just som en ko med solskivan mellan sina horn. Horus, Gudinnans son, är vid en annan tid på Årshjulet hennes älskare och befruktare och därmed även fadern till sitt eget återfödda jag.7

.
Tema, fokuset för högtiden
Yule, det gamla nordiska ordet för ”hjul”, är namnet på den högtid då Årshjulet gör sin kanske mest dramatiska vändning. Detta är nämligen den högtid då antingen Solguden dör och återföds, eller som i andra traditioner tillfället då den Gud som dog vid Samhain föds till det nya årets Gud.8 Livet är en pendel som svänger. När Guden försvagas så är det för att livskrafter ges åt människor, djur och natur. Allteftersom Guden växer sig starkare och får livet åter så är det på bekostnad av människors, djurs och naturs fortlevnad. Under vinterhalvåret var överlevnad en prövning i äldre tider men samtidigt den tid då den nyfödde Guden hade som mest krafter som bara väntade på att få blomma ut. Vid Yule föds Guden och vi kan snart börja se fram emot en tid då livet åter kommer till oss i samma takt som Gudens krafter avtar, om än väldigt långsamt i början för att sedan accelerera vid Litha .
   Gudinnan som var i sin döden-i-livet-aspekt vid Litha befinner sig nu i sin livet-i-döden-aspekt, för trots att hon är drottning över det kalla mörkret under vintern så är detta den tid på året då hon föder sitt barn som ger löfte och hopp om bättre tidender.9
      I vissa traditioner är det inte bara solåret som står i fokus vid Yule utan även natur- och fertilitetstemat ges visst utrymme i form av Ekkungen och Järnekskungen som drabbar samman i en av årets två strider. Den här gången är det Ekkungen, härskaren över växande året, som kommer gå vinnande ur striden.10 För de flesta wiccaner som varken använder detta tema eller skiljer mellan solgud respektive vegetationsgud så är Vintersolståndet helt enkelt det tillfälle då Guden föds efter vilan som påbörjades vid Samhain.
   Beroende på vilken tradition man följer så kan Yule vara nyåret. Vissa förlägger nyår vid Samhain för att hedra de gamla keltiska traditionerna.11 Andra wiccaner väljer istället att fira nyår vid Yule.12 Jag väljer detta senare alternativ eftersom Gudens död och födelse markerar en tydligare nystart för mig. När Solen föds och dagarna återigen bli längre så föds även året för mig. Det är en dramatisk vändning som jag inte tycker att Samhain gör rättvisa genom sitt fokus på död och andlighet. Dessutom vill jag som skandinav uppmärksamma Vintersolståndet som nyår eftersom man i förkristen tid främst firade solstånden här. Var och en väljer naturligt själv var man vill förlägga sitt nyår.